Slutreflektion LGBD55
Slutreflektion LGBD55
Det gestaltande arbetet har inte utvecklats på samma sätt som jag först trott och förväntat mig, det utvecklades på ett helt annat sätt.
Mina tankar var att utformandet av min ”lathund” kring färg var det som skulle ge mig mest kunskap och fylla de lyckor som jag kände jag saknade kunskapsmässigt. Vilket det gjorde till en början: Det gav mig ett självförtroende när jag insåg vad jag faktiskt kunde och det gav mig en insikt i hur mycket jag inte kunde men också hur lätt det var att lära sig om jag visste vad jag letade efter.
Jag gick snabbare in och började måla än vad planen var fån början. Dels för att det inte gav mig riktigt lika mycket med min lathund kring färg som jag trott, men även för att det var roligare att skapa praktiskt än teoretiskt.
Jag har under kursen upplevt ett stort motstånd inifrån men ovanligt nog aldrig känt mig missförstådd utifrån. Jag har under mina år som designstudent ibland känt mig missförstådd och som lärarstudent på HDK extremt ofta. Som att jag pratar ett annat språk som inte många förstår. ( kanske för att vi kommer från olika bakgrunder) Genom det har jag ofta haft svårt att göra mig förstådd på handledning och att förstå mina handledningar (vissa förstår andra inte).
Detta har ofta gjort att jag ”haltat” lite men i slutet har jag nog bara fått en större förståelse för kommande elever som känner sig missförstådda (vilket jag förstår det som är väldigt vanligt på gymnasiet).
Anna sa på examinationen att hon sätt sidor hos mig som hon inte sätt tidigare. Det tycker jag var väldigt spännande. Vad beror det på ?
Är det att hon kunnat se mer av processen än vad hon gjort i tidigare arbeten, som kanske beror dels på att jag är utomordentligt dålig på att blogga? Har arbetet talat mer för sig själv så att jag som individ inte behövt förklara i ord?
eller handlar det om att jag inte har haft så mycket snurrande tankar som jag försökt gestalta kors och tvärs. Mina processer innehåller mycket hoppande tankearbete som jag ofta har svårt att förklara och sätta ord på. Denna gången har jag inte tänkt på mitt skapande på det sättet utan mer ”lekt” utan krav att visa på något speciellt.
Jag tycker att det är väldigt spännande att jag under kursens gång bara brottats med mina egna förställningar om jag är nöjd med eller ej. Aldrig någon panik över vad de andra kommer säga? kommer någon förstå? hur ska jag förklara det här? För det har inte funnits något krav på något mer än att jag ska känna att jag lär mig, vilket jag gjort! (Självklart har det funnits krav men inte några som hindrat. Mer än bloggandet.)
Jag kände att det tog ganska lång tid innan glädjen kom i mitt skapande. En glädje jag känner på somrarna och i mycket som är förknippat med allt utanför universitetet och måsten Gestaltning har det sista ofta kopplats till ångest och vetskapen om att jag kan inte förklara så någon förstår. Framför allt inte när jag själv knappt vet ibland vad jag har gjort mer än att jag personligen får den känslan jag vill åt när jag ser på det jag skapat. Vi alla kommer med olika ingångar, så att få någon att känna precis som jag över mina gestaltningar är omöjligt.
Jag vet att det är ett krav att kunna prata och förklara det jag gestaltat men jag tror att mina år på universitetet har gjort mig uppgiven och feg för att försöka förklara. Att jag har utvecklat ett inbyggt katastroftänk.
Samtidigt så tror jag att min insikt om att jag aldrig kommer bli helt förstådd och att det är okej har givit mig en styrka. En styrka och ett självförtroende jag har i mycket men inte haft på universitetet.
jag tror jag har hittat den styrkan men frågan är om jag kommer våga lita på den under mitt sista år på GU.
Mitt kapitel i metodos tror jag hjälpte mig att repetera det vi pratat om under både kursen och utbildningen. Kapitlet lyfte många självklarheter som jag tror jag behövde höra. Självklarheter som jag i grunden vet men som jag behövde att någon annan sa igen, denna gång genom en bok.
Det som lyftes blev en extra reflektion kring mitt eget skapande.
Mari-Louises föreläsningar lägger ett pedagogiskt perspektiv på kursen. Att eleverna upplever och bedöms utifrån det som jag upplever i denna kurs. Hon pratade även om handledning ur olika aspekter vilket var väldigt intressant och fick mig att fundera på hur handledningarna har format och påverkat mig på gott och ont.
Kursens gestaltning är den första på väldigt länge som jag känner inte är avslutad. Jag behövde inte stressa igenom något för att hinna klart till examineringen då kursen var en process på min utveckling. En utveckling som jag varken vill eller kan avsluta. Jag är fortfarande i den.
Jag har lärt mig mycket olika saker under dessa veckor. Allt från att t.ex. det kan ta ett år för en oljemålning att torka så att man kan fernissa den till att släppa på mina spärrar kring att det är okej att göra fel även på HDK och inte tycka det är så jobbigt (det sista behöver dock jobbas mer på)
Men komiskt nog så tar jag med mig att jag har precis avslutat min andra kurs på raken som jag tycker har varit rolig, givande och riktigt bra! Det ger mig hopp! Jag kanske överlever mitt sista år på GU utan att allt går åt helvete (ursäkta språket) är felplanerat och/eller ger mig magsår.
Tyvärr så kan vi inte registrera oss på nästa kurs, men de små stegen är värt att fira. Har det varit problem i kursen så har de löst sig smidigt.
TACK FÖR GLÄDJEN OCH HOPPET!