Handledning 2
Under handledningen bestämdes efter lite frustration att jag skulle jobba med spegel och foto för att komma igång.
Eftersom jag börjat titta på hur vi formas utifrån vad vi ser och de normer vi visuellt följer utan att kanske egentligen reflektera så känns en spegel bra. Vi både reflekterar och reflekteras utifrån samhälle och kontext, ibland medvetet och ibland omedvetet.
Kan jag välja att inte göra detta, att aktivt stå emot, eller är det så grundläggande att jag bär med mig tankar och idéer formade av någon annan och genom detta är barn av min tid med dess ”fel och brister” ?
Jag hade ett långt och ingående snack med min far och på den utvecklingen han anser att dagens yngre har genom gått under de år han och hans fina kollega Thomas har haft och drivit en körskola Jönköping. Av det samtalet kändes det som att min far är 1/3 egenföretagare 1/3 körskolelärare och 1/3 psykolog. Att hans jobb grundade sig i att lära känna eleverna, att bygga upp deras självförtroende för att sen få de att inse att det är okej att göra fel (det är så man lär sig).
Han anser att skillnaden är ganska dramatisk de senaste åren på hur hans elever mår psykiskt i frågan i att inte räcka till.
Det läskiga är att jag känner igen mig i det han sitter och berättar…. Jag som har haft 2 föräldrar som alltid stöttat, hjälpt till, funnits där, peppat och tröstat. Jag anser mig ha växt upp med att ha lite skinn på näsan och över lag har ganska bra självförtroende och självbild. Jag vet att det finns områden där jag är otroligt feg, och att jag har haft ”lilla fröken duktig komplex” rädslan att inte räcka till, att inte va tillräckligt bra.
Varför i hela friden har jag och så många med mig det? Varför får jag prestationskrav som gör att jag låser mig själv? Sjukt ovärt! Kan jag lägga skulden för detta på någon eller något? Och varför har jag skapat mig dessa mål, normer, idéer?
Jag ville kanske inte jobba med mig själv, men nu står jag här med mig själv som utgångspunkt igen. Kanske enbart för att jag inte har någon annan att utgå ifrån, ingen annan att fråga.
Eftersom jag börjat titta på hur vi formas utifrån vad vi ser och de normer vi visuellt följer utan att kanske egentligen reflektera så känns en spegel bra. Vi både reflekterar och reflekteras utifrån samhälle och kontext, ibland medvetet och ibland omedvetet.
Kan jag välja att inte göra detta, att aktivt stå emot, eller är det så grundläggande att jag bär med mig tankar och idéer formade av någon annan och genom detta är barn av min tid med dess ”fel och brister” ?
Jag hade ett långt och ingående snack med min far och på den utvecklingen han anser att dagens yngre har genom gått under de år han och hans fina kollega Thomas har haft och drivit en körskola Jönköping. Av det samtalet kändes det som att min far är 1/3 egenföretagare 1/3 körskolelärare och 1/3 psykolog. Att hans jobb grundade sig i att lära känna eleverna, att bygga upp deras självförtroende för att sen få de att inse att det är okej att göra fel (det är så man lär sig).
Han anser att skillnaden är ganska dramatisk de senaste åren på hur hans elever mår psykiskt i frågan i att inte räcka till.
Det läskiga är att jag känner igen mig i det han sitter och berättar…. Jag som har haft 2 föräldrar som alltid stöttat, hjälpt till, funnits där, peppat och tröstat. Jag anser mig ha växt upp med att ha lite skinn på näsan och över lag har ganska bra självförtroende och självbild. Jag vet att det finns områden där jag är otroligt feg, och att jag har haft ”lilla fröken duktig komplex” rädslan att inte räcka till, att inte va tillräckligt bra.
Varför i hela friden har jag och så många med mig det? Varför får jag prestationskrav som gör att jag låser mig själv? Sjukt ovärt! Kan jag lägga skulden för detta på någon eller något? Och varför har jag skapat mig dessa mål, normer, idéer?
Jag ville kanske inte jobba med mig själv, men nu står jag här med mig själv som utgångspunkt igen. Kanske enbart för att jag inte har någon annan att utgå ifrån, ingen annan att fråga.